I två månader och två dagar har jag hållit andan. Så här i efterhand inser jag att jag faktiskt inte andats ut sedan dess. Förrän igår. Sjätte januari kommer för alltid vara ett dag jag bär med mig. En kväll som startade som de flesta andra fredagar med "På spåret" och ostkrokar. Det var den kvällen jag andades in men inte ut igen.
Livet går sin gilla gång vid sidan om - som det ska vara. För oss blir inget sig riktigt likt igen.
På gott och ont. Livet ger oss nya lärdomar.
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag.
Var inte rädd. Jag går bredvid dig. Alltid.
Nu pustar vi ut. Tillsammans. Kärlek.
Oj Anna, vet inte vad som har hänt men jag hoppas att ni mår bra hela familjen! Stor kram till er!
SvaraRaderaJag var så rädd den
SvaraRaderanatten.
Natten som skakade om allt.
Allt.
Natten som tog all min trygghet
och framtidstro
ifrån mig.
I långa tomma korridorer
på Karolinska
färdades jag fram
förvirrad,
på en sjukhussäng,
och med känslan att min sista
livskraft
sakteliga tynade bort.
Men när du kom ner,
och tog min hand i din,
och vi fällde tårar av
sorg och
smärta
tillsammans,
kände jag hur all din urkraft och energi
gav mig skydd.
Skydd att vandra genom
de långa
sjukhuskorridorerna.
Jag nådde utgången,
min resa genom livet
fick fortsätta.
Du är min syster
och jag
älskar
dig.
För mig finns det alltid bara en önskan. Och den handlar alltid om dig. För dig skulle jag gå genom eld och vatten. Vad som helst och när som helst.
SvaraRaderaDet jag lärt mig av det här är det jag i och för sig redan visste - att DU är den som oslagbart är viktigast för mig. Jag kan vandra i sjukhuskorridorer, gråta, skratta, hjälpa och stötta precis hur mycket som helst. Bara för att du är du. Den jag inte klarar mig utan. En sekund. Jag älskar dig.